jamenvafaanskajagskrivada

Ett Scrubs avsnitt sa JD nått som jag kände igen mig i: "Nothing sucks more than to feel alone even though you have many people around you". Det är precis så jag har haft det, har det och antagligen kommer ha det framöver. Det känns som om jag har hur många vänner som helst, folk som bryr sig om mig (fast man undrar ju hur långt nån faktiskt kan bry sig...man kan inte lägga hela sin tid åt någon annans liv såvida man inte är förälskad, även om man ville att folk skulle göra det) men jag har aldrig haft någon som älskar mig som den snälla, söta, charmiga (?) kille jag är. Egentligen tycker jag att jag är bättre än alla killar, jag är perfekt...jag är vältränad, jag är rolig och framförallt är jag jättesnäll och skulle kunna göra en tjej väldigt väldigt lycklig...varför är det ingen annan som ser det? och som framförallt gör nått åt det? alla mina tjejkompisar säger eller håller med om att dom håller av mig, tycker att jag är jätte snäll, ser bra ut...att jag är den perfekta pojkvännen. Okej jag medger...jag har många brister: blyg, oerfaren (men är det så jävla konstigt?) och verkar ha dåligt självförtroende men så är dock inte fallet. Ändå måste ju någon ha sett mig och är beredd att älska mig...å som jag också älskar. så jag ställer mig frågan som funnits i mitt huvud sedan länge: VARFÖR HAR JAG INGEN? Jag skulle säkert kunna göra något åt saken, anstränga mig lite mer. Men istället ska jag nu göra något annat som kanske inte är det bästa alternativet, men det är ialla fall en början: Jag ska ut å supa mig stupfull. Nemo saltat sobrius FITTOR!!!